Kort historik
Skillnader mellan tidigare tillverkning och dagens
När det gäller produktionen har förädlingsvärdet helt naturligt minskat med åren.
På 50-talet köptes timmer på rot, transporterades med egen lastbil, sågades i den egna sågen, lufttorkades på stabbar för att sedan torkas till snickeritorrt ( 8 %) i någon av företagets fem torkar.
På 60- till 80-talet köptes lufttorkat virke som sedan fick torkas till snickeritorrt i fabriken. Sågningen av timmer upphörde i slutet av 50- början av 60-talet.
I mitten av 90-talet kunde man köpa snickeritorrt virke direkt från sågverken. Virket kunde på så sätt bearbetas direkt vid hemkomsten.
Gemensamt för behandling av företagets virke från 50-talet till och med 90-talet var att efter hyvling av virket tillkom ett antal moment som var arbetskrävande;
1. Kvistar borrades ur och pluggades.
2. Virket grovspacklades
3. Därefter putsning av virket innan målning.
Den stora skillnaden idag beträffande virket till karmar och glaspartier är att virket som idag används i fabriken är fingerskarvat och därför helt kvistrent. Det betyder att efter hyvling kan karmar och glaspartier gå in i måleriet och grundas utan de tidigare momenten 1-3 ovan. Fingerskarvat virke fanns också något tidigare men var inte tillräckligt utvecklat, skarvarna kunde ofta ses efter målning.
Observera att ovanstående förfarande gäller för furu till karmar och glaspartier. Beträffande ädelträ dvs björk, bok, ek, körsbär mm var proceduren till stor del densamma. Skillnaden var bl a att vissa träslag och dimensioner bara kunde köpas okantade. Kantning tillkom i de fallen.
Torkningen av ädelträ var mer komplicerad och krävde längre tid i torken. Man kom undan med momenten grovspackling och urborrning av kvistar. Putsning måste dock fortfarande ske.
Nu för tiden kan torkat ädelträ köpas i princip i de dimensioner och längder som man önskar. Kvaliteten efter hyvling är idag så bra att lackning kan ske utan putsning.
Skillnader i dörrproduktionen
När det gäller dörrproduktionen har det också skett en del förändringar under åren; Från 50-talet och fram till 90-talet tillverkades s k lamelldörrar. Observera att detta inte gällde bostadsdörrar, som också kallas lätta dörrar, utan det gällde massiva dörrar, s k institutionsdörrar. Lamellerna sågades från början upp i en lamellsåg. Grundmaterialet
till lamellerna var en porös träfiberskiva, eller i vissa fall en spånskiva.
Lamellerna ställdes på högkant i dörrbladet. Senare köptes färdigsågade lameller i färdiga mått. Det var viktigt att lamellerna var exakt lika tjocka. Om de inte var det kunde det synas på det färdigmålade dörrbladet. Man ställde lameller på högkant för att klara kraven
på tung stöt och hård stöt. Men lamellerna kunde också göra att ljudkravet förbättrades.
Normala massiva dörrar var tidigare 40 mm tjocka. Målade dörrblad hade en 3 mm tjock hård träfiberplatta som ytbeklädnad. Vid fanerade dörrblad och dörrblad som skulle bekläs med plastlaminat använde man en 3 mm tjock spånskiva. Efter kantlistning och utjämning limmades faner respektive plastlaminat på dörrbladet. Vid PP-dörrar med synlig förhöjd kantlist limmades spånskivan och laminatskivan på i ett moment. Speciellt viktigt var att använda spånskivor på dörrar som skulle beläggas med laminat.
På 70-talet hade Orresta Snickerifabrik och andra tillverkare vissa problem. Träfiberskivan kunde spjälkas då laminaten las på. Detta berodde till stor del på träfiberskivan men också att båda skivmateri-alen skulle ha samma fuktkvot och temperatur. Bristande lagerutrymme gjorde att materialen inte kunde lagras inomhus tillräckligt länge.
Bakgrunden till Dalocs köp av Orresta Dörr
I början av 2000-talet var delägarna i Orresta Dörr lite osäkra på framtiden. Dörrmarknaden hade ett antal aktörer; Swedoor var den helt dominerande dörrproducenten, både på bostadsdörrar och institutionsdörrar. Vidare fanns det 5-6 dörrtillverkare i samma storlek och större. Det fanns också 5-10 st företag som var lite mindre, men som var tillräckligt stora för att kunna vara med och leverera till de flesta objekt. Delägarna kunde se att samarbetsavtal och vissa samman-
slagningar kom till mellan företag för att dela kostnader. Delägarna ansåg att även Orresta Dörr borde försöka få till ett samarbete med ett annat dörrföretag.
För att vara konkurrenskraftiga framgent behövde Orresta Dörr investera i nya maskiner och bättre logistik i fabriken och det kostade mycket i likvida medel. Nya provmetoder för främst brandklassade dörrar skulle införas för medlemmar i EU. Det skulle medföra stora kostnader för att erhålla de nya typgodkännanden som var nödvändiga för både brand- och ljudkrav. Ett företag som Daloc låg i framkanten när det gällde klassade dörrar både på ståldörr- och trädörrssidan. Inget företag i branchen hade bättre ekonomiska muskler än Daloc.
När därför Daloc hösten 2002 tog kontakt med Orresta Dörr och ville inleda ett samarbete var man inte sena att börja diskutera och det slutade med att Daloc köpte Orresta Dörr. Delägarna visste inte, men var övertygande om att Orresta Dörr med Daloc som ägare skulle
ha de bästa förutsättningar att kunna drivas och utvecklas positivt i många år framåt.
Förändringar efter Dalocs köp av Orresta Dörr
Efter det att Daloc köpte företaget har dörrkonstruktionen ändrats. Orresta Dörr har nu samma konstruktion som Daloc på alla dörrtyper inklusive brand- och ljudklass. Den stora skillnaden är idag att en massiv dörr har tjockleken 48 mm och med 5 mm tjocka träbiberskivor som ytbeklädnad. Detta gör bl a att man kan använda hela skivor i dörrbladet, ett betydligt enklare sätt att tillverka en dörr. Dörrstommar i standardmått kan också köpas av Daloc Trädörrar som har en helt automatiserad dörrproduktion.
Orresta Dörr har fortfarande ett stort mått av hantverk i produktionen. Det är också avsikten eftersom man ska kunna tillverka de dörrar som Daloc Trädörrar inte klarar av i sin standardinriktade produktion.
Men det är inte bara dörrar i tjocklek 48 mm som tillverkas, vissa dörrar med speciella krav tillverkas både i 62 och 65 mm tjocklek. Orresta Dörr har också sedan 80-talet tillverkat en ljuddörr åt Hedemora Verkstäder. Dörren är 105 mm tjock och har ett ljudkrav på 47 db.
Efter Dalocs köp av Orresta Dörr har försäljningen fått draghjälp. Till varje objekt som Daloc säljer förekommer det ofta specialdörrar och glaspartier som passar in i Orresta Dörrs produktion. Främst är det dörrar och glaspartier i ädelträ, men också dörrar med specialmått som man inte klarar av att tillverka i Töreboda. Idag går ca 50-60 % av produktionen till Daloc. Övrig försäljning offereras direkt från säljarna
på Orresta Dörr. Att Daloc köper så mycket som 50-60 % av produktionen kan vara en fördel i en lågkonjunktur, men också en nackdel i en högkonjunktur. Man får ta det onda med det goda. En stor skillnad mot tidigare är antal ordrar. Numera är antalet ordrar över 1000 st/år. Tidigare låg det på 200-300 st.
Även när det gäller försäljning till utomstående företag har Dalocs köp förändrat Orresta Dörrs rutiner; Man fick tidigare förfrågningar på dörrar och glaspartier från de större byggnadsfirmorna. Det var Skanska, PEAB, NCC m fl. Oftast gällde det objekt i Mellansverige och då främst i Stockholmsområdet. En bra relation med inköparna på byggföretagen var viktigt och hade man det kunde man ofta få möjligheten att ro affären i hamn.
Orresta Dörr hade också en handfull lite mindre byggnadsfirmor som man var ”hovleverantörer” till och då gällde det faktiskt att vara på tårna. Kvaliteten skulle vara bra men det var lika viktigt att hålla den leveranstid som man hade kommit överens om. Gjorde man det på ett bra sätt kunde man behålla sin status. Konkurrensen på den här typen av objekt var mindre och prisnivån var därför högre. Det var viktigt att behålla dessa kunder.
Orresta Dörr hade också en fördel gentemot sina konkurrenter. De flesta snickerier levererades med egen lastbil. Chauffören Hans Ahlin kunde Stockholm bättre än en infödd stockholmare. Han var också bekant med många av de personer som tog emot derras snickerier och kunde hålla en bra dialog med dessa.
Utvecklingen för Orresta Dörr
Speciellt för Hans och Jens var det glädjande att försäljningen till Daloc blev lyckad. Deras farfar, Johan Fritiof i Åby, satt både i Orresta Snickerifabriks och Orresta Tegelbruks styrelse från starten i de båda bolagen och ända till mitten av 40-talet. Deras pappa Folke var också styrelseledamot i de båda företagen. Kenneth Peterson, den tredje delägaren, var också överens om affären.
Det är idag, 2020, nästan 17 år sedan Dalocs köp av företaget och med facit i hand konstaterar Hans och Jens att det hittills har gått som de förutspådde. Det känns bra för dem som gamla ägare. Deras farhågor om att flera företag i branchen skulle försvinna visade sig stämma.
Visserligen har antalet anställda minskat från drygt 30 st när de sålde till de drygt 20 st som arbetar i företaget idag, men omsättning och resultat är tillfredsställande
Orresta Dörr har de senaste tre åren haft en omsättning på ca 35 miljoner kr/år och med en årsvinst på mellan 2-4 miljoner kr. Dessa siffror är bara en bråkdel av Dalocs. Daloc Futura, som moderbolaget heter, har haft en omsättning i snitt de senaste tre åren på 1100 miljoner kr. Årsvinsten har då varierat mellan 200-300 miljoner.
Detta dokument har utformats av Jens och Hans Johansson, tidigare delägare i Orresta Dörr.