I den mycket omfattande genomgång av svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning som Louise Hagberg redogör för i sin bok ”När döden gästar” från 1937 finns ett innehållsrikt kapitel om ”Den sista färden”. Sedvänjorna vid likfärden varierade liksom sammanringen vid likfärdens slut när begravningsföljet närmade sig kyrkan.
Ringningen började när följet kom till förutbestämda platser, ”likställen”, ofta speciella naturfomationer med namn såsom”Gråtarebacken”, ”Gastknuten ”, ”Liktallarna” och ”Likeken”. För ringningen erhöll ringaren uppe i tornet eller vid klockstapeln en förutbestämd ersättning. I de västmanländska grannsocknarna Tortuna och Björksta finns några i detta sammanhang unika stenar som tydligen inte var uppmärksammade när etnologen Louise Hagberg sammanställde sin bok.
Stenarna i Tortuna och Björksta kallas av bygdens folk för Ringarstenar. Dom sattes upp på de ställen vid kyrkvägarna varifrån klockorna efter givet tecken till ringaren började klämta. Vägsträckans och därmed även ringningens längd varierade beroende på den dödes sociala ställning eller de anhörigas förmåga att betala för denna framringning.
Denna märkliga företeelse att genom klockringningens längd framhålla en människas värde och samhällsställning ledde så småningom till en osed som kom att bekämpas av kyrkans biskopar. Enligt Torsten Lundblad, som skrivit om dessa stenar i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift 1970—1971, har det funnits fjorton ringarstenar i Björksta och nio i Tortuna.
På de fem bevarade stenarna i Björksta finns inhuggna inskriptioner 3 R på en och på fyra 6 R. Uppenbarligen har det även funnits stenar med 1 R inhugget då man i bygden brukat tala om enriksdalerstenar, treriksdalerstenar och sexriksdalerstenar. I Tortuna står det 1 1/3 R.B. på den ena av de bevarade stenarna och 2 R.B. på den andra. Där har även funnits stenar med inskriptionen 2 2/3 R.B. Bokstaven R. står för riksdaler och R.B. för riksdaler banco.
År 1830 fattades beslut i Tortuna om att kostnaderna för framringningen skulle vara följande: 1 1/3 R.B., 1 R.B. och 3/4 R.B. Med hänvisning till tiden för respektive myntenhets införande anser Lundblad att ringarstenarna i Tortuna restes tidigast år 1848 och i Björksta år 1855. I och med kronans införande blev inskrifterna inaktuella och avgiften för klockringning fastslogs 1874 i Tortuna till 1: 1:50 och 2:- kronor. Det innebar en betydligt lägre kostnad än vad den varit tidigare. Framringningens betydelse minskade.
1923 omtalas endast två ringarställen i Tortuna och 1924 fastslog kyrkorådet att endast ett ringarställe vid de tre tillfarterna skulle brukas och att ingen avgift skulle erläggas. Sista året som ringarlön upptogs i staten för Björksta församling var 1947 och den sista framringningen från närmaste ringarstället skedde 1951. Den klockringning som idag sker är att räkna som sammanringning till gudstjänst.
Margit Carlsson i Orresta berättar att hennes mor-föräldrar,som bodde i Kohlsta,Tortuna, dog med tre dagars mellanrum 1926. De begravdes samtidigt. Då lånades en likvagn från Sevalla och två vita hästar lånades också. Framför den andra likvagnen var det två egna svarta hästar. Klockringningen började då vid en av ringarstenarna. I Tortuna gick kyrkväktaren och mötte liktåget vid ringarstenen och gick sedan före, bärande staven med sorgflor. Granriskor fanns utlagda på vägarna vid begravningar när hon var barn.
De unika ringarstenarna föll i glömska och höll på att försvinna. Tack vare engagerat hembygdsarbete har ringarstenarna i Björksta och Tortuna uppmärksammats och flera har flyttats och återrests på respektive kyrkogård.